Betraktelse från finalspelet: Små hjältar i de 1000 minnenas helg

Kommer du ihåg tjejen som sprang in från hörnet av planen? Det var fullsatt på läktaren och du var där. Hon halkade till precis när hon tog sats. Jag minns henne. Tydligt.

Glädje och sorg, svett och tårar; klassiska idrottsklyschor som beskriver ett finalspel i USM. Vi har sett pokaler lyftas och nävar knytas många, många gånger. Scenerna som utspelas ser ungefär likadana ut, men för varje jublande utövare som tillsammans med sina kamrater får lyfta beviset på sin framgång, är det kvarstående minnet unikt.

Det finns bilder och upplevelser som lever kvar i det kollektiva minnet, ofta fångat i en vacker bild eller i en med energi uppumpad filmsekvens i valfritt socialt medium. Minnena får ett eget liv, även för dem som inte var på plats.

Minnen som väcker kärlek

Men det finns även tusentals individuella minnen som endast etsar sig fast hos den enskilde; minnen som skapar pusselbitar till ett livslångt kärleksförhållande till en idrott, vår handboll. Perspektiven är många.

Visste ni förresten att det ibland spelas innebandy i IFU Arena? Det kan vara svårt att tro, lika svårbegripligt som att Armand Duplantis faktiskt hoppar stavhopp i arenan. Och möjligen sjunger en del i duschen. Men visst är det mest handboll här? Så måste det ju vara. Våra minnen bekräftar det.

Tjejen, hon som halkade, hon är i alla fall handbollsspelare. När hon sprang in från hörnet hade hon en klart lysande grön tröja. Hon kände kanske att alla såg på henne, att tröjan lyste som en lampa. Troligen var hon väldigt nervös. Hon hade aldrig sprungit över en handbollsplan inför så stor publik. Det hade så klart varit jobbigt att ramla – men hon gjorde inte det.

Kommer du fortfarande inte ihåg henne? Det gör inte hennes minnen från helgen mindre.

Golvmopparna bemannades

Förra året gick det att läsa om en tävlingschef som ryckte in som golvtorkare. Han fick sina 15 ord av berömmelse, men matchen tog slut och efter två gånger 20 minuter återgick han antagligen till att vanka omkring och smutta på en kopp kaffe. Det är sådant som tävlingschefer är bra på.

Resten av den helgen fortsatte dock en lång rad av volontärer att bemanna varsin golvmopp, beredda att rycka in närhelst de behövdes. De fick möjligen en kopp kaffe, men inget omnämnande.

Tjejen i grönt var en av alla de golvtorkare som denna helg har hjälpt till att hålla planerna i gott skick så att spelarna ska kunna prestera sitt allra bästa i sina viktigaste matcher, en hjälte i det lilla. En av många.

En stor stund

Hon halkade till när hon tog fart för att snabb komma in och torka bort spillt vatten vid en timeout. Du minns henne inte, troligen inte många andra heller.

Hon spelar handboll, men inte i ett av de 48 lag som kvalificerade sig för finalspelet. Hennes lag tog sig inte dit, kanske var de inte ens nära. Men hon tog sig till IFU Arena för göra sin del av jobbet. Hon skapade minnen, sådana som bygger en livslång kärlek till en idrott.

Hennes uppgift var att moppa upp svett och tårar – oavsett om de var av glädje eller sorg. En liten hjältes stora stund.

//Adam Engström